Åren som följde innehöll två barnfödslar, ett giftermål, två flytter, en katt och en hund. Studier på distans för mig, Jobb de somrar som behövdes, föräldraledigt, sjukskriven på grund av förlossningsdepression, och en massa psykisk misshandel. Att det skall vara så svårt att se, att förstå vad som händer? Hur blind kan en vara?
Jag kunde verkligen inte föreställa mig själv som psykiskt misshandlad. Jag var helt säker på att jag bara var fånig, att jag förtjänade allt som sades och gjordes. Jag var helt med på att de saker jag sa, var fel. Han kunde inte förstå att det var svårt att ta undan en blöja från golvet, en så enkel sak. Det klarade jag inte då. Jag var så nere, visste knappt vem jag var längre. Aldrig fick jag åka någonstans utan barnen. De skulle alltid vara med mig, så att han kunde få egentid. Egentid, vilket ord. Det sitter så djupt inne att använda det ordet, efter det som har skett, och de bilder jag har av det.
Mina vänner var inte värda ett skit. Ingen av dem. Vad skulle jag med dem till? Han behövde ju inga vänner, så varför skulle jag behöva det? Eller snarare, han hade tagit avstånd till sina vänner, många av dem. På grund av vad, vet jag inte riktigt. Så komplicerat. Fick prata i smyg, annars började han komma med en massa nedtryckande saker undertiden jag pratade, så att de andra skulle tro att han hade fullkomlig makt över mig. Det hade han. Jag gick nog med på allt som han sa, på alla förslag han hade. Oavsett vad det satte mig i för position. Det slutade med en massa skulder, både på inkassobolag och hos fogden. För den och den räkningen kunde vi ju betala nästa månad, då vi borde ha bättre med pengar. Eller hur. Det var först långt senare som jag förstod varför han var hos fogden.. En ser inte det en inte vill se. Det är så lätt att blunda.
Men jag kom där ifrån. Med hjälp och stöd och påtryckningar. Jag kunde göra en abort, som han inte ville vara med på, för att han ville att vi skulle ge allt en chans till. Ett barn till skulle göra allt så bra! Det skulle kunna rädda oss! Nä. När jag kom hem från aborten, talade jag om att jag ville ta ut skilsmässa. Det var lika bra att få det gjort. Efter alla de gånger han hotat om att han bara skulle dra, lämna mig med allt. Efter alla nedtryckningar, alla ord som sa att jag var fel, tänkte fel, gjorde fel. Efter alla vakna nätter med barn som jag fick ta, för att han behövde sova. Kunde jag säga att jag ville skiljas. Att jag inte ville ha mer med honom att göra, än det som krävdes för barnens skull.
Han hade krav. Ville att jag skulle bo kvar i en stad, där jag inte kände någon, och att det var 1,5 timme och lite till för att komma och hälsa på eller åka dit. Jag skulle bo i en stad där alla kände alla, och vara den Där. Hon som ”(fyll i frivilligt)”. Han skulle kunna säga vad som helst, och alla skulle tro honom. För jag hade inget mandat. Ingen som skulle tro på mig.
Jag flyttade där ifrån. Tillbaka hem. Men det har fortsatt. Ända tills nu. Det fortsätter fortfarande. Trots olika sorters samtal. Trots olika insatta medel. Trots samtal från min sambo. Trots att jag säger ifrån. Trots att han haft ny och gjort samma misstag där. Han får ner mig hur enkelt som helst, även om jag utvecklat en hel del metoder för att få honom att lugna ner sig, att inte komma åt mig, att inte nå mig.
Han tror att han äger en bit av mig, den som vi delar tack vare barnen. Att jag är skyldig att hjälpa honom med det ena och det andra. Att jag skall hålla koll på allt som händer, både här och där.
Jag har mitt eget liv! Min egna familj! Mina egna problem… Jag behöver inte ta del av hans. Jag behöver inte veta hur han tänker kring saker som inte rör mig eller barnen. Jag behöver inte veta något om hans ekonomi, och han har absolut ingenting med vår ekonomi att göra!
Att vara så förföljd. Den dag då båda barnen har blivit 18, slipper jag honom på det sätt som jag inte kan nu. Men det är ett par år kvar. Åtta, nästan precis.
Men jag skall klara det! Jag har stöd runt omkring mig, både i form av soc och familjerätten, men också av familjebehandlare som har funnits kring oss de senaste två åren. Jag har många på min sida.
Jag hoppas det fortsätter så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar