Är att de alltid finns där för en. Ibland. På deras villkor. Så är det här. De hör av sig när det passar dem, och antar att det endast är för att de hör av sig, som det skall passa mig också.
Det är svårt. Vart var de, när jag behövde dem? När jag spenderade mina nätter på psyket, bakom lås och bom? Vart var de, när mina nätter och dagar var lika mörka? Och när jag sedan började resa mig upp igen, vart fanns de då?
Jag har tagit bort följningsfunktionen på många mina "vänner" på Facebook, slutat följa vissa på Instagram. De drar bara ner mig. De visar sina finare sidor, de sidor där allt verkar vara perfekt, och inte återföljs av barnkräks och söndriga hem. Inga bilder som visar på att de är lika mänskliga som jag. Och att de aldrig hör av sig, förutom när de vill någonting. Och endast då. Som att jag på så sätt skulle öppna mina armar helt ut, och bara välkomna dem in i mitt liv igen, som att de tidigare åren aldrig har skett, som att allt endast har legat på mig?
När jag inte är värd ett sms när de är i närheten, vilket sker väldigt sällan, med betoning på väldigt. En ringsingnal när jag fyller år, eller ett Hej, hur mår du - när det är dags för sjukan igen, eller när jag är på väg att sjunka. Varför skall jag då öppna mina armar och mitt hem för dessa människor, som knappt vet vad jag heter längre, när jag inte ens får veta när de byter mobilnummer? Då är en inte mycket värd i de ögonen.
Men det är synd. Det är fina människor. De VAR fina människor. Men jag vet inte om jag klarar av dem så mycket länge till. Jag vet inte om det är värt allt. Om de är värda att få en del av mig.
Men samtidigt vill jag inte stänga dem ute. De är de enda jag har. Jag har inga att kalla vänner annars. Det finns inga människor i mitt liv. Det är tomt. Ensamt. Och jag har inte alltid orken för att hålla en vänskap flytande längre. Speciellt inte från de som bara vill ha min energi. Jag borde träffa nya. Men att vara 32 med tre barn, och hitta nya bekantskaper, är inte det enklaste. Speciellt inte när en är som jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar