Det finns så mycket att välja på. Vad skall göras, vad skall ätas, vad skall spelas, vad skall väljas. Vilka skall en ha som vänner, vilka skall en låta ha insikt om ens liv? Vem är värd att få reda på saker om mig?
Kanske är det lätta frågor för vissa. Men för mig är det väldigt svårt. De få som finns i min närhet, är nästan endast familj. De behöver inte veta allt. Sen då? Psykologen, jo hon får veta en del av vad som händer och sker, och lika så boendestödjarna. Familjebehandlare, den ena, får veta en del. Hon har varit med om mycket i livet, och mycket sådant som liknar mina händelser. Men allt detta är offentligheten. De är inte mina vänner. Även om familjebehandlaren är på väg att bli det. Men de finns inte bara ett samtal bort. De finns inte när nätter och kvällar, när jag kanske behöver någonting. En hjälpande hand.
Jag har en granne. Hon vet mycket om hur det har varit och hur det är. Till viss del. Vi pratar, och så babblar vi förbi saker och ting i flykten. Går sällan in på någonting, inte djupt. Även om jag vet att hon skulle kunna hantera det, så är vi inte där än. Det skiljer ca 40år mellan oss. Men det spelar ingen som helst roll. Inte någonstans.
En annan, en tjej som jag lärde känna på bussen, hon och jag kommer bra överens, men där handlar nästan alla samtal om det sjuka, om våra diagnoser, hur svårt allt skall vara och så vidare. Jag orkar inte med sådant. Inte hela tiden. Jag tycker inte synd om mig på grund av det som skett, och vill inte heller att någon annan skall göra det.
De gamla... Ja, de finns där i bakhuvudet, men inte mer än så. som jag skrivit tidigare så är det på deras villkor allt skall ske. Då duger jag att skriva till, att hälsa på, eller att ringa till. Det är sällan någon annan än barnen, boendestödjare, sambon, eller min pappa och syster ringer. De är de som fyller upp listan på samtalshistoriken. Vilket liv.
Är jag så tråkig?
Jag vet inte hur jag skall göra. Hur jag skall gå vidare. Hur jag skall orka bygga upp allt igen. Jobbet har jag inte varit på, på över två år. Sjukskriven. De som jobbar där har jag väldigt liten kontakt med. Jag kan knappt tänka på det, utan att få ångest. Allt som missats, alla som slutar, på att jag kanske inte kommer komma tillbaka dit. Det finns inte så mycket annat att omge mig med, än familjen.
Nä, jag deppar inte. Jag bara funderar på hur det kunde bli såhär. Vad var det som gick fel längs med vägen, och vad kunde jag ha gjort annorlunda? Hade någonting varit bättre då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar