Jag vill skrika, låta luften pressas ur mina lungor, tills det inte längre finns någonting kvar. Jag vill känna mig tom, inte fylld med alla känslor, all oro, alla krav. Vill inte känna den där rädslan för vad som kan komma att hända. Osäker på framtiden.
Kanske är det en rädsla för att bli bortglömd. Eller påmind. Eller om hur jag tänker fel.
Kanske är det bara inbillning alltihopa. Kanske är det så, att jag egentligen inte har någonting att vara rädd för. Men varför är jag då det?
Kanske är det bara inbillning alltihopa. Kanske är det så, att jag egentligen inte har någonting att vara rädd för. Men varför är jag då det?
Samtal somv kan komma, från X, ord om hur jag inte kan göra som jag gör. Hur jag inte kan tänka så som jag gör. Hur allt i min närvaro är fel.
Samtal om min anställning, att jag inte längre har den kvar. Att jag har missat att göra någonting för att få ha den kvar. Att jag varit sjuk för länge.
Samtal från KF... Att alla pengar kommer försvinna. Att vi inte kommer ha någon stans att bo. Att allt är förstört.
Samtal från vänner, som endast låtsas vara vänner. På deras villkor.
Samtal om min anställning, att jag inte längre har den kvar. Att jag har missat att göra någonting för att få ha den kvar. Att jag varit sjuk för länge.
Samtal från KF... Att alla pengar kommer försvinna. Att vi inte kommer ha någon stans att bo. Att allt är förstört.
Samtal från vänner, som endast låtsas vara vänner. På deras villkor.
Jag vet inte egentligen, vad som är värst. Alla har sin grad av hemskhet. Och rädslan för dem alla är lika stor. Fånigt, jag vet. Men jag fungerar så.
Måste hitta på något att göra. Få tiden till att gå. Låta mig leva lite
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar