Nu är det mycket!

Fan!

Jag vill bara skrika.

rakt ut

låta alla hålla för sina öron

låta rösten få göra sitt

arbeta

bli av med ångesten

Men det funkar inte så. Det är inte så lätt. Det blir en klump i halsen istället, gör så att jag vaknar om nätterna, utan att tänka på något speciellt, men viljan att skrika är stark. Låter mig inte få vila i frid, koppla av. Håller mig vaken när alla andra sover.

Men jag orkar inte!

Nu är dess utom min lillebror här, som är lika gammal som mellansonen. De har kul, men det låter dubbelt så mycket. Tar dubbelt så mycket kraft. Ingen chans att koppla av, bara vara.

Jag är på helspänn hela tiden. Skakar, går runt, rastlös. Även när jag gör något, så är det i ångest. Jag som borde kunna olika strategier för att klara sådant här nu! Jag går för fan på KBT! Jag har tekniker, andas, avslappning, meditation, tankekartor, analysera, skriva, reda ut, diskutera, arbeta med, utesluta, orosminuter, osv. Teknikerna är många, det gäller bara att få den till att fungera fullt ut. Det är svårare. Det är inte bara att ta fram. Det är tröttsamt. 

Sonen fyller år i morgon. Han skall få en kanin. På fredag skall vi åka och kolla och köpa. Han får buren i morgon, se vad han säger. Han har önskat sig det, och det är det enda intresset som han har, så så får det bli. Flera människor runt oss, tycker att det är väldigt onödigt med ett till djur, undrar hur vi skall klara av det, orka, de kan inte förstå. Men vi skiter i dem. Det är vi som bestämmer och det är vi som får ta hand om det efteråt.

Han kommer bli glad. Hans enda intresse genom åren är djur, att få ha ett eget, något att ta hand om och få ha för sig själv. Det kommer funka bra.

Men jag oroar mig över pengar, nu, inte för kaninen, att vi inte skall ha råd, utan för hur vi skall klara oss nu. Sambon fick inte sina pengar som han skulle, så det var en inkomst mindre. Det märks.. Fan. allt bara rasar samman, och det är ingenting som jag kan göra åt det. Och det tar på mig. Det dyker hela tiden upp nya saker som måste lösas, det får aldrig vara bra. Eller lugnt. Eller okej. Det skall hela tiden vara någonting som gör att det blir svårare. Som gör att det blir mer att tänka på.

Jag vet inte vad jag skall göra. Hur jag skall klara av att vara kvar här, utan att rasa helt. Igen. Jag vill inte bli inlagt igen. Men blir det så, så blir det. Går inte att hindra. Men det skall inte bli så. Jag är starkare nu än vad jag varit förut. Jag kan mer. Jag klarar mer. Jag vet mer. Jag fungerar.