Nervositet

Andas

Andas

Andas

Låt dig inte stressas upp. Låt det gå som det går. Varför skall det vara så svårt att tänka sådär?

Att bara saker ske, utan att lägga någon energi i att försöka få det till att gå åt en viss väg? Speciellt som en inte kan påverka.

Det är möte i morgon. Skall träffa både försäkringskassan, TIPS (enheten för tidig behandling av psykos), och företagshälsovården. Företagshälsovården tycker inte att jag skall börja arbetsträna på ett bra tag framöver, utan fokusera på att stärka mig själv, och jobba med det som har med hemmet och mig själv att göra förs. TIPS tycker att jag skall börja göra någonting, dels för att förhindra att jag åker ner mig för mycket igen, dels för att jag skall komma in i rutiner, och känna att jag gör någon nytta. Försäkringskassan och jag står i mitten och vet inte riktigt vad vi skall tro. De säger så olika saker, så nu hoppas jag att alla är med på mötet. Dock känner jag mig väldigt nervös, för vad som kommer sägas, för vad som kommer att ske. Vad kommer att beslutas? Så många saker som jag inte kommer att veta om, och jag sitter själv från min sida. Skulle ha tänkt bättre när jag planerade in tiden. Skall väl där emot se om boendestödjaren har möjlighet att byta tid i morgon, eller om hon är upptagen. Tror att hon gärna skulle följa med om hon har tid. Antagligen skulle jag klara av det själv också, men det känns bättre att ha någon där, som kan stötta en när orden faller. Talförmågan försvinner när det är sådana där möten. Och jag har svårt att hålla tråden och få fram det jag vill ha sagt, jag kommer aldrig till punkt. Att det skall vara så svårt!

Sambon skall jobba i morgon, och jag tror inte att han hinner sluta innan det är dags för mitt möte. Annars skulle han kunna vara med, men jag räknar inte med det. Det finns inte så många andra som känner mig, som vet hur mina dagar fungerar. Mitt nätverk av personer som verkligen känner mig, är väldigt litet. Superlitet. Just nu, är det inte många alls som ingår i det hela. Alla har försvunnit.

Facebook och Instagram har jag minskat ner på, slutat följa dem som endast ger mig negativ energi. Kanske undrar de varför jag inte gillar några av deras bilder. Men jag orkar helt enkelt inte sitta där, se hur deras liv går framåt och hur bra de verkar må (man skall inte tro alla bilder som kommer upp, jag vet), hur de utvecklas, är nöjda med sig själva, når framgång. Jag gör ingenting sådant. Jag får aldrig några chanser att utvecklas intellektuellt så som det är nu, jag gör inga framgångar via jobbet, är aldrig på några roliga fester, osv. Jag klarar helt enkelt inte av att glädjas åt de människor som kallar sig mina vänner, men som aldrig finns där när de behövs. Jag behöver inte försöka engagera mig i människor som inte ens kan ringa och säga grattis på födelsedagen. Jag  måste se över mig själv. Vad ger mig energi och vad tar? Så, istället för att sitta och bli irriterad över folk på dessa nätverk, valde jag att helt enkelt sluta följa dem.