Om C

Visst är livet inte lätt alla gånger. Anpassa sig, göra om, göra rätt. Vad är egentligen rätt och fel. Mina tankar kommer finnas här, högt och lågt, om allt och inget. Vissa dagar kommer det endast vara svammel. För vem säger att allt måste ha en mening? Jag är 31, inne på mitt 32 år. Dagarna rullar snabbt, och snart är jag där. Familjen finns med mig i allt, även om de inte alltid nämns. Tre barn, en sambo, tre katter och en hund. Varför satsa på lite, när det går att få mer. Men det är inte lätt alla gånger. Livet vänds upp och ner ganska så snabbt ibland. Snabbare än vad en kan tro. Jag åkte på en psykos. Gränspsykos, prepsykos, välj vad ni vill. Jag var hela tiden fullt medveten om att vad jag kände och tänkte inte var rätt någonstans, men känslan var så stark och den tog över mig. Det fanns inget annat val än att lägga in mig. Ångest. Antagligen var det den som fick det till att slå över. Ångesten, som funnits med mig dagligen i så många år, utan att egentligen ställt till med allt för mycket problem. Självklart skulle den ta och snurra runt på det också. Familjebehandlare, boendestöd, kontaktpersoner till barnen, allt sådant bad jag om. Allt för att göra det lättare för familjen om det skulle återkomma, vilket det självklart gjorde flera gånger om. Inte lika kraftigt, för jag kände när det var på väg, men ändå lika jobbigt för alla inblandade. Två barn med ADHD, den ena med en fot inne på en skola med behandling. Tummarna hålls nu för att han skall få den platsen. Att han får hjälp med sig själv, lär sig hantera sig själv, lär känna sig själv, och få chansen att utvecklas i det. Skolan han går på, har redan tagit slut på alla sina alternativ. Ett Ex, självklart finns det ett sådant med i bilden. Han som är fader till de två skolbarnen. Han som till viss del bär en orsak till att jag blivit sådan som jag är. Att jag har så mycket med i bagaget. Han, som helt enkelt dumförklarade mig under de fem år vi var tillsammans. Jag är starkare nu. Men det betyder inte att allting är lätt. Jag lär mig hela tiden nya saker, får insikt om hur det är att vara en sådan som är inne i de sjukas system med allt som heter försäkringskassa, färdtjänst, sjukpenning, sjukskrivning, ångest för att bli utförsäkrad, att lyckas komma tillbaka till arbete. Att, vara en sådan som det egentligen inte pratas så mycket om. Psykisk sjuk människa. Olika diagnoser, olika symptom. Vad jag har helt och hållet är det nog ingen som vet. Men det är sak samma. Egentligen. För jag är Jag. Men allt handlar inte om det psykiska. Eller jo, till viss det. Det spelar stor roll i hur jag tänker och ser på saker och ting. Kanske kommer det komma inlägg om vikt, tjockhet, att falla utanför normen på många plan. För jag jobbar med att acceptera mig själv på väldigt många plan just nu. Under två år, gick jag upp ca 25kg. Från 95kg och upp. Mediciner, mat, ingen mat bara kaffe, och så vidare. Kroppen förändras, och att acceptera det, tar kraft, känslor, tid. Varför skall det vara så svårt att acceptera en sådan sak? Det är en kropp och den fungerar. Men jag skall bättra på funktionerna, få den till att sluta ha ont i knäna, få fibromyalgin till att lugna ner sig och se till att kroppen får den näring den behöver. BMI skiter jag fullt i! Jag skall må bra, kroppen skall må bra, vad vågen visar, det är sak samma. Lämna ett avtryck, synpunkter, diskutera, eller bara ett "Hej".