Barnen sitter och är hispiga i soffan. De kollar film, så jag antar att det är så det får vara. Verkar vara en sådan där film där det både är pinsamt och jobbigt. Familjesituationer kan vara så. Det är "Lejontämjaren". De verkar finna den bra. Jag orkade inte med att se den med dem. Var tvungen att avskärma mig lite. Tur att jag har mina tillflyktsorter i hemmet. Skulle ha spelat, men spelet ville inte som jag, så fick skriva istället.
Känner mig väldigt trött. Det har varit mycket idag. Sambon har jobbat under eftermiddag kväll, och jag har varit själv med barnen. Det tär på en, men det funkar. Skönt! Det visar att det går framåt.
För två år sedan, kunde jag inte vara själv med barnen. Jag klarade inte av det, så sambon fick anpassa allt han kunde för att inte lämna mig med dem. Jag hade ingen koll, kunde inte kontrollera, kunde inte fokusera. Jag kunde knappt ha hand om mig själv under den tiden. Och risken för att insjukna igen, var stor. Nu är det inte lika överhängande längre, jag är stabil, jag klarar mer.
För två år sedan, låg jag på sjukan var tredje månad, och stannade där i snitt fem veckor. Det är ganska mycket, om en lägger ihop allt. Dagarna går, och timmarna försvinner. Det är så mycket som jag har glömt från den tiden. Saker jag inte minns. Barnen var ordentligt sjuka från och till, halsfluss, lunginflammation, borrelia, och så vidare. Under två år, de som har varit, är det så mycket som jag har varit med om, men som jag gått miste om. Minnet sviktar, jag var inte närvarande.
Visst gör det ont. Att märka på den yngsta lilla krabaten, som nu fyller fyra, att jag har varit frånvarande. Han tyr sig till sin pappa. Att bli lämnad med mig, kan ibland vara väldigt jobbigt för honom. Jag var inte där under hans första år. 1-3.. Så mycket jag missat. Så mycket som han inte förstår. Så mycket som jag önskar att jag kunde ändra på det. De väldigt många sjukhusbesöken som han fick göra. Hälsa på mig i stängda rum, i sjukhusparken, se en förlorad jag. Men ja. Det är som det är, och det går inte att ändra på det nu. Det var för mycket, och jag behövde tid att kurera mig, att hitta mig själv, att återkomma till mig. Det var bäst det som var. Även om det är hårt. Så mycket som jag har missat.
Samtidigt är det väldigt mycket skuld i det hela. Sambon som fått ta så mycket. De två barn som inte är hans, har han fått göra allt för. Visst det ingår, men oftast så är den biologiska där också. Så var inte fallet nu. Jag var hemma vissa kvällar och helger, ibland kunde de inte träffa mig på flera dagar. Skolan kunde jag inte engagera mig i mer än att ha kontakt med lärare lite då och då. Jag kunde inte gå på möten, ens när jag var ute från psyket. Svårt att planera, hänga med i vad som skulle hända. Fixa lunch till utflykter, förbereda dem för vad som skulle komma. Allt som hör till att vara föräldrar till barn i skolåldern. Detta samtidigt som ett av barnen mådde skit. Dunkade huvudet i väggarna på lektionerna. Störde alla i klassen, använde sig av alla fula ord han kunde när han inte fick som han ville.
Det var mycket som hände. Överallt och hela tiden.
Kontakt med familjebehandlare varje vecka. Prata om vad vi kunde göra, och hur vi skulle behandla det som skedde. Hur vi skulle hantera det. Vad vi gjorde som var bra, och vad vi kunde göra bättre. Att få höra, att det vi gjorde var bra, att barnen trots allt mådde bra, kände sig bra och att allt var bra. Det var viktigt. Det hjälpte. Vi var en bra familj, trots min psykiska ohälsa.
Jag har alltid varit öppen med det. Sedan första inläggningen. Det är viktigt för de som jobbar med barnen, att veta vad som har hänt och hur det kan påverka barnen. Om de inte skulle veta det, skulle de heller inte kunna kontra det barnen gjorde eller hur de mådde. Till och med jobbet visste om mina svängar fram och tillbaka. Arbetskamrater kom och hälsade på, hälsade från de andra. Samtal med arbetsledaren om hur jag mår och hur jag går vidare. Allt för att få folk att förstå hur jag kan bemötas, där och då.
Men tiden har gått. Jag är inte så sjuk nu. Det finns fortfarande i bakhuvudet att jag kan bli sjuk igen, men det är inte lika närvarande nu som det var då. Händer det så händer det. Jag kan hindra det i tid. Jag känner mina tecken, jag vet hur jag reagerar och jag vet att det inte är något farligt. Det har jag heller aldrig trott. Jag har varit medveten om vad som hänt hela tiden. Hur jag mår, vad som händer, vad jag har för tankar. För mig har det varit riktigt skönt, samtidigt som det också har varit väldigt jobbigt. Att veta att de tankar och känslor som jag har, inte stämmer med hur det egentligen är. Två verkligheter som ställs mot varandra. Vilken väger tyngst?
Kanske har jag som fördel att jag har jobbat med det, sett det, vet hur det kan utvecklas. Kanske har det varit till nackdel, att veta hur det kan vara, kan ske, kan verka. Men det var min verklighet då. Att dessa två ting, stod emot varandra.
Så kan det vara, när inte psyket längre orkar med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar