Nu var det ett tag sedan sist. Känns som att det är dags igen. Sakta men säkert rullar jag ner för den där berömda backen som leder emot stupet. Kanske är det så att jag klarar mig denna gång. Jag har stöd runt omkring mig, och jag känner att det sakta egentligen börjar gå åt rätt håll. Det gäller bara att jag inte tappar fotfästet! Lättare sagt än gjort.
Är det inte så att jag har lite mer i mitt liv just nu? Jag har ett ljus som sakta leder mig framåt. Intressen har börjat komma och ta form, jag låter mig ta tag i saker som jag tidigare skulle ha struntat i. Men ändå så finns den där branten där och lurar. Fötterna får jobba hårt för att inte falla mer. Inte halka. Det är inte så långt ifrån egentligen. Jag är nog rätt nära stupet. Men jag tänker inte! Jag skall inte hamna inlåst igen! Inte än på ett tag i alla fall. Det gäller att vara realistisk, och det är jag. Att jag kommer att bli inlagd på psyket är en fråga om när, och jag väljer att skjuta upp det så länge det är möjligt.
Egentligen är det inte så länge sedan jag var inlagd sist. I november kom jag ut, efter att ha varit inskriven på psyket i två månader. Visserligen spenderade jag större delen av den vistelsen hemma, att jag i stort sätt, efter att det hade stabiliserat sig, kunde sova hemma och bli hämtad innan barnen skulle komma hem ifrån dagis och fritids. Men ändå, det var en inläggning.
Tror inte jag har klara minnen ifrån alla inläggningar, jag vet inte hur många de var, eller hur länge alla varade. Jag tror att det är mellan tre veckor och lite över två månader. Någonting sådant. De var under två år, med slut i november som var.
Tiden går både snabbt och sakta. Det är svårt att se att det egentligen inte är mer än ett par månader sedan, lite mer än ett halvår sedan jag blev utskriven sist. Mycket har hänt, framsteg, har mått bättre än på flera år, intressen har kommit, jag har till och med kunnat börja läsa igen! Bara det! Men ändå så känner jag att jag är på väg ner för den där branten.
Kanske har det att göra med att i och med att jag mår bättre, så orkar jag ta tag i flera saker, driva mer, men det blir för mycket. Jag vet inte när jag skall sluta och när det är nog. Det är en svår balans. Och samtidigt så skall en lyckas med att stå upp för en själv. Hur lätt är det egentligen? Men jag jobbar på det. Att få mig själv till att räcka till, att känna att det jag gör är nog. Omge mig med personer som ger mig energi, istället för att ta den, och inte låta någon dra ner mig! Men att säga ifrån, att orka hålla emot de där tjuvarna, är lättare sagt än gjort.
Jag vet inte vad som kommer att skrivas här, jag vet bara att jag behöver det. Jag behöver få ur mig allt som tynger ner mig, och kanske få lite uppslag från andra. Hur orkar en ta sig vidare från det som varit, och åter igen kunna bygga upp sig själv?
Psykologen och jag jobbar på, en gång i veckan. Ångest, starkare och starkare, men mer och mer verktyg att ta tag i den med. Läkaren träffar jag en gång i månaden. Vi pratar om allt och inget. Ser hur det går framåt men ändå tillbaka ibland. Och så allting som är jobbigt, möten med barnens skola, sonen som förhoppningsvis skall byta skola. Nätverksmöten där alla resurser samlas för att se hur det går och vad som behövs göras, familjebehandlare som livar upp dagen varannan vecka och bjuds på kaffe med grädde och socker. Allt är inte förjävligt, vi har resurser runt omkring oss, som Jag har bett om. ingenting är påtvingat. Vi har valt att få hjälp, då situationen har varit som den har, och jag har varit nere på botten i omgångar. Boendestöd, fyra gånger i veckan. Den ena underbar, den andra går att jobba med. Att få skratta, att få stöd när det är jobbigt. Att känna att dessa människor finns runt omkring oss för att hjälpa, att stötta.
Vi är två med heltidsanställningar, men en av oss har hamnat på botten. Och det är jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar