Ny boendestödjare

Jag kommer få en ny boendestödjare. Vi kallar henne bs3. Hon var här tillsammans med bs2, som är en tjej jag tycker funkar väldigt bra med mig, och som gör ett väldigt bra jobb. Men bs2 skall byta sida av kommunen, trots att hon försökt få vara kvar här, så bs3 skall ta över. Antagligen kommer det fungera bra det med. Idag gick vi tillsammans, bs2, bs3, sambon och jag, igenom vad jag behöver stöd i, vad som har varit och vad som kommer. Det visade sig att hon varit biståndshandläggare till mitt jobb, och kände väl till det. Världen är liten. Hon hade lätt till skratt, kändes ledig och trygg i sig själv. Lite äldre än mig, kanske runt 40? Vi får se hur det går. Vi skall träffas själva första gången nästa vecka.

Bs1 kommer jag ha kvar. Vi kommer inte så bra överens, trampar varandra lite på tårna. Ser saker på olika sätt, och så är hon väldigt naiv, vilket jag har svårt för. Det går alltså inte helt bra de gånger vi träffas. Det känns mer som att hon kommer för sin egen skull, än för att stötta mig. Det vi gör, skall ge henne poäng, få känna att hon lyckats få mig till att göra någonting som kan synas i rapporterna. Här fungerar det inte så. Jag känner sådant, och jag vet hur en arbetar efter hennes takter. Jag har ju själv jobbat som boendestödjare, visserligen på boende och med personer som behöver mer hjälp än mig, men att göra ett sådant här arbete, endast för att se bra ut i pappren, hjälper inte brukaren.
Hon är oförstående till hur saker och ting har kunnat ske, och ifråga sätter saker och ting, som hon inte har med att göra. Arbetet, sysslorna, skall ske utifrån hennes tankar om hur det skall vara. Men ja. hon är kvar. Jag orkar inte med att försöka byta. Jag har absolut ingenting emot henne som person, utan det är hennes arbetssätt som jag inte kommer överens med.

Men jag kommer att sakna bs2. Vi har haft roligt, kunna prata om allt möjligt, och hon ger ett bra stöd i vardagen.

För mig handlar sådana här jobb om att också kunna vara lite personlig, dela med sig av sig själv, kunna slappna av i det som är. Att läsa av personen och se vad som krävs idag, och vad som kan bortprioriteras. Att ge den en jobbar med en chans till att se att som arbetsutövare är du egentligen inte annat än människa i grund och botten.

Att inte vara rädd för att visa sig själv, att komma in i en annans hem som människa som alla andra.

Jag har haft den turen att få många sådana människor runt mig. Både bland familjebehandlare och som boendestödjare. De finner sig i det som är, kan läsa av mig, kan ta mig för den jag är och faktiskt tycka att det är trevligt att komma hit. Att det inte bara är ett av de där alla jobben som måste göras.

Att bjuda på mig själv, är något jag har lätt för i dessa sammanhang. Jag saknar lite den där spärren som gör att en inte berättar allt som varit. Jag delar med mig av mina erfarenheter och mina svårheter. Kanske blir det lite för mycket ibland, men ändå.