Min framtidsdröm

Visst måste en tillåta sig själv att ha drömmar? se scenarion som kanske egentligen inte är sanna, men som kan vara trevliga att tänka på? Det fick jag i uppgift att psykologen idag, att tänka på under sommaren. Vad skulle jag vilja uppnå, om det inte fanns några problem, inga funktionshinder, inga psykiska barriärer.

Jag tänkte att jag skulle bena ut det här. Lite försiktigt, lite att börja med, någonting att gå på.

Arbete/Studier
Jag skulle vilja vara färdigutbildad lärare, samt mentalskötare. Kunna ha detta i grunden för att på ett bra sätt kunna jobba med tonåringar och unga vuxna som inte har det så lätt. Som gått igenom mycket. Som tänker tankar de tror att de är ensamma med. Att kunna, på ett bra sätt, jobba både pedagogiskt och metodiskt, inom ett område som ligger mig varmt om hjärtat.
Att få jobba på ett boende, inom psykiatrin på avdelning, eller i skolan. Gärna med utåtagerande individer, som har med självskadebeteende att göra. Jag siktar inte högre upp än så, jag skulle vara mer än nöjd om jag kom så långt.

Familjen
Vi skulle bo i hus, djuren skulle kunna springa ut och in som de vill, stor tomt. Vi skulle må bra, jobba, tjäna pengar, men ändå hinna med barnen och deras skolgång, finnas där för dem när det behövs och när de tror att de inte behöver oss. Barnen skulle få den hjälp och det stöd de behöver i skolan, de skulle ses som individer, istället för en del i den stora massan.

Jag
Jag skulle må bra, ingen ångest som hela tiden hänger över mig, ingen depression som förstör allt. Det skulle ha varit länge sedan jag var inlagd och jag skulle inte behöva känna några sådana tendenser. Min fritid skulle bestå av att klara av att vara med barnen, kunna träffa vänner, nya, hitta tillbaka till de gamla, få alla att förstå att jag inte är farligt, och att de inte behöver förstå allt som jag varit med om. Bara få dem till att förstå att det är en del av min historia. Scheman skulle underlätta vardagen, se vad som skall göras och när. Och jag skulle följa det. Då ångesten inte har grepp om mig, tror jag att det skulle fungera. Tid för mig själv, kunna göra det jag tycker om, utan att känna krav över det.
Förmågan att kunna säga nej. Uttrycka mig i ord som gör att andra förstår att det inte är av elakhet jag säger nej, utan för att värna om mig själv, och vad jag klarar av och inte. Jag skulle tro på mig själv, på att det jag gör är rätt, och bäst för mig. Inte gå på vad andra tycker, och anser vara ett "bra" liv.
Diagnoserna skulle finnas kvar, de är en del av mig, gör mig till den jag är. Men de skulle vara hanterbara, och inte påverka vardagen för mycket.
Träning och bra mat och sovrutiner. Inte för att gå ner i vikt, utan för att må bra, få en kropp som fungerar optimalt för mig. En kropp som förstår att jag vill den väl. Ha en kropp som jag trivs i, som jag förstår.
Smärtan skulle vara minimal, fibromyalgin skulle kanske vara borta, kanske inte. Jag vill inte ta bort någonting från mig, det skulle kännas fel att göra det, utan att veta varför.

Kanske är det bara så, att det räcker där. Det finns inte så mycket jag känner att jag vill ändra på, det är mer saker som jag vill lära mig att stå ut med, som kan finnas i bakgrunden, men inte höra sig påminda hela tiden. Jag har mycket att jobba med. Jag behöver tid till att komma fram, kanske kan jag jobba hårdare, men livet går upp och ner, det är så det är. Jag kan inte påverka allting på en gång.

Det får bli en sak i taget.